Sleight of hand and twist of fate

28 januari - idag, fyra månader gammal.

Så vi är båda lite trötta nu och har myst ner oss i sängen och tänker nog stanna har resten av dagen.

Så på mindre än två har har vi lyckats skapa fyra små goda flickor. Bra jobbat tycker jag!

Men denna härliga söndag fick vi sovmorgon ända till halv tio! Kryss i taket, halleluja osv.

Jag äter inga mediciner nu och det vill jag helst undvika. Vill försöka hitta en balans själv.

Om då huvudet känns upp och ner och känslorna överallt. Då får en ju försöka må bra fysiskt i alla fall.

Små saker som att se till att ta en dusch varje dag så känner jag mig genast piggare. Det är så lätt att bortprioritera sådana småsaker när det finns barn som ska matas/underhållas/bytas blöja osv. Jag menar inte att jag aldrig duschar annars och luktar äckligt, vissa dagar prioriteras det bort bara. Men det ska jag alltså prioritera nu.

Sen kommer maten. Jag läser på flera ställen att en ska tillåta sig att vara deppig, trösta sig med choklad och godis och ta det lugnt.

Men jag håller inte med. Givetvis är det okej att känna sig deppig och låta känslorna komma. Men detta eviga socker som vi ska trösta oss med.. Jag blir så trött. 

Om humöret redan är upp och ner och överallt när det är så hjälper det verkligen inte att låta blodsockret gå upp och ner också.

Jag mår alltid som bäst när jag låter mitt blodsocker vara så jämt som möjligt. Jag vet inte, jag kanske är väldigt känslig för blodsockerfall men Anders vittnar om att jag är helt olika personer med och utan socker. Och då är det argbiggan på socker och den lite mer behagliga varianten utan socker.

Jag vill inte på något sätt banta eller ens tänka på min vikt, jag vill bara inte medvetet utsätta mig för humörsvägningar.

Kaffe, kaffe, kaffe. Jag har läst att koffein stressar hjärnan. Och då för en person som känner sig stressad och har utmattningssymptom så är det såklart inte bra med mer stress.

Måste dock erkänna att jag inte riktigt lyckats än. Men nu är jag nere på bara en kopp till frukost och sen inget mer. Det känns än så länge bra så jag kör så ett tag till. Men målet är att sluta helt.

När jag inte längre har någon som äter på mig hela nätterna så kommer det nog gå lättare. Inatt sov faktiskt Lovis själv från kl 20 till 05. Visserligen tätt jämte mig, men utan att snutta på mig. Så jag hoppas på att detta kan bli en ihållande trend.

Och nu när jag fick OK av osteopaten så vill jag röra på mig. Det känns segt nu när jag tänker på det men jag vet hur mycket bättre jag mår när jag rör på mig. Jag vill inte på något sätt börja hetsträna men jag vill komma ut och promenera, komma igång med pilates igen och bara få tillbaka lite styrka i ryggen så jag orkar bära barnen bättre.

Mår jag bra fysiskt så har jag bättre förutsättningar att må bra psykiskt.

Jag har inte haft några problem men jag tror att alla borde kolla till sig efter den stora påfrestning det är att bära och föda barn.

Det gick hur som helst bra och jag fick beröm för att jag var så stark, rörlig och vig. Och så knäckte han till höften lite så den är helt rakt nu. Och inga delade magmuskler heller.

Känns skönt att veta att allt var som det skulle.

Så när jag kom hem blev det fika. Är vi sugna på något gott brukar jag slänga ihop en muggkaka. Alltså en snabbgjord liten kaka som man blandar ihop i en mugg och slänger in i micron.

Men jag brukar göra en dubbel sats och ha i en matlåda i glas från IKEA. Det är så bra storlek på de formarna.

1 ägg

3 msk kokosmjöl

2 msk mandelmjöl

1 tsk bakpulver

3 msk turkisk yoghurt eller creme fraiche

6 msk vätska (vatten, grädde, kaffe, mjölk, kokosmjölk) (jag brukar ta grädde)

1 msk sött (socker, sötningsmedel, honung)

Blanda ihop allt detta direkt i formen och i med valfri smaksättning. Idag hade jag i kakao och igår ett paket saffran. Båda var lika smaskens.

Imorgon ska jag nog testa kardemumma...

In med formen i micron på högsta effekt i ca 5 minuter, man får testa sig fram lite beroende på hur stark micro man har. Våran är rätt klen.

Vänd sen upp och ner på ett fat och njut.

Snabbfika!

Kan jag lyckas vara hälften av allt hon har varit för mig för mina barn så är jag nöjd.

Den var jag inte riktigt beredd på. Och tyvärr blev jag inte bara spontant glad utan snarare lite shockad.

Vi hade pratat om att vi ville ha ganska tätt mellan barnen. Men med tätt så tänker jag 2 - 2,5 år. Inte 16 månader.

Inte ens 1,5 år. Suck. 

Nu ett år senare sitter jag här med världens sötaste och snällaste bebis. Såklart värt allt i hela världen.

Men oj vilket jobbigt år det har varit sedan 20 januari 2015. Jag har mått så illa och kräkts så många gånger. Varit sängliggande med foglossning och haft dåligt samvete för all tid med Lilly jag missade. Haft dåligt samvete för att Anders har fått ta precis allt ansvar för hemmet samtidigt som han jobbade och skulle hantera en ny tjänst med mycket nytt att lära sig.

När Lovis väl kom så hade jag sett fram emot så mycket att allt skulle bli bättre. Jag skulle må bra igen och orka vara med i vardagen. Jag körde på direkt och stressade runt med två barn i famnen och trodde att allt var bra igen. 

Sen sa det bom. Min kropp sa nej och slutade fungera. Svimma, yrsel, hjärtklappning, kräkningar på tom mage, ryckningar i ögonlocken, ingen matlust.

Förlossningsdepression säger läkaren. Jag säger att jag är utmattad. 2015 var verkligen en prövning på alla sätt. Det började den 20 januari 2015 med beskedet om en bebis. 

Och först nu, 20 januari 2016 känns det som att det har vänt igen. Nu kan det bara bli bättre.

2016 kommer nog bli ett av mina bästa år någonsin, för nu ska jag må bra och njuta av mina fina barn och min älskade man för det har jag inte riktigt kunnat göra på ett helt år.

Man kan aldrig få tillbaka förlorad tid. Men man kan göra sitt bästa för att ta tillvara på den tid som kommer. 

Vi var ute en sväng på förmiddagen så Lovis fick sova i vagnen och Lilly fick testa pulkan lite.

Hon älskade att bli dragen i pulkan men verkade ändå lite rädd för snön. Hon började gråta varje gång jag eller Anders tog i snön med våra händer och vägrade själv röra den haha. 

Jaja, det kommer hon nog över så småningom.

Hur fort går inte tiden?

Känns så mysigt att vi nu är fyra familjemedlemmar här hemma som sitter och äter ihop och pratar om dagen och om Pippi, bää bää och Dotto. Snart deltar väl Lovis i de viktiga diskussionerna med.

Som vi trugade och försökte få henne att suga på den när hon var mindre. Men icke då, den bara spottades ut. På ett sätt skönt, för då slipper man ju sen vänja av den. Men också lite bökigt för den är ju ändå en bra tröst.

Men så de senaste gångerna vi har lekt med andra barn som har napp så har Lilly varit rätt snabb på att sno åt sig en napp och suga på. Lovis vägrar också napp och bara klyker sig när vi försöker ge henne den. Så Lilly har snott åt sig hennes med, vilket ser väldigt roligt ut eftersom det är en miniliten napp för 0-2 månader.

Så vi gav med oss, köpte egna till Lilly i rätt storlek.

Oj så nöjd hon blev. Dock begränsar vi användandet rätt rejält. Hon får bara ha den på kvällen innan läggdags eller ibland på dagen innan sovstunden. 

Den får absolut inte hänga med till förskolan och leker hon och håller sig sysselsatt får hon inte ha den. Känns som att det lätt bara blir en dålig vana annars.

Hon pratar ganska mycket nu med och då känns det tråkigt att korka igen det med en napp. Men vi får se, det kanske bara är tillfälligt och snart slutar hon igen.

Och lilla Lovis har börjat använda dreglisar. Hon har nämligen lärt sig att göra väldigt fina salivbubblor med munnen så det blir lite söligt.